Tankar & funderingar kring kärlek.

För mig är kärlek en otroligt fin känsla. Kärlek mellan kille och tjej. Men oxå den kärlek man ger sin familj och sina vänner. Kärlek är grymt vackert och finns i hela världen. Känns knasigt att man själv har någon där ute som man antagligen kommer dela livet med. Den man skaffar familj med, den man har minnen för livet med. Den man helt enkelt kommer vakna upp brevid varje dag. Det som får en att le & får en att gråta. Den rätte.

Jag älskade en pojke en gång...och tro mig han gjorde bort sig helt. Vi var aldrig tillsammans, men kärlek fanns det gott om. Han sårade mig. Dum nog gick jag tillbaka till han...jag älskade han.
Gör man inte allt för den man älskar? Jag var fast i något jag aldrig trodde jag skulle kunna gå vidare ifrån, det är inte lätt det är det inte. Och jag vet än idag inte om jag någonsin kommer kunna släppa honom, han hade (har) något speciellt.Men ingenting blir bättre av att gräva ner sig i en grop och tycka livet är piss. Visst finns det dagar, veckor till och med månader man kan somna med gråten i halsen varje natt.Man är rädd för att gå vidare för man tror att samma sak ska hända igen..

Det finns faktiskt något posetivt i det hela. Om du aldrig blir sårad..Kan du säkert veta vad äkta kärlek är då?
Jag tror att man måste få uppleva olycklig kärlek för att riktigt uppskatta äkta kärlek.
Och som jag brukar tänka, jag tror att varje tår jag fäller gör mig lite lite starkare.
Det är väl värt att kämpa ändå? För allt man har för alla vänner som stöttar en.
För att man kanske faktiskt har en själsfrände där ute någonstans??


Okej nu har jag skrivit av mig en del...skönt. vet knappt vad jag har skrivit med ändå